Det enda rationella

Skriver sällan om filmupplevelser som inte känns bra eller nämnävärda, men kanske det är bra att göra undantag.

Jag vet inte varifrån jag fått för mig att den här filmen är rolig. Har väl läst några recensioner och fått för mig att det här är en film värt att se? Det var den inte. Den var hemsk. Den var inte rolig alls, utan bara tragisk och fruktansvärd. Jag tycker helt enkelt att ämnet är så absurt att filmen inte tilltalade mig det minsta.

Det handlar alltså om ett äkta par, som till synes verkar mycket lyckliga. Så blir mannen attraherad av en annan kvinna och han är otrogen. Eftersom attraktionen inte försvinner, besluter de otrogna att berätta sanningen för sina äkta makar och får på något sätt dem att förstå att det är något som går förbi, bara de får vara tillsammans. Av någon underlig anledning accepterar de de äkta makarna detta och går med på att de alla ska bo tillsammans. De otrogna fortsätter alltså att vara tillsammans, medan deras äkta halvor finns i rummena brevid. Helt knasigt.

Nu kan det ju hända att jag själv är känslig för ämnet och därför reagerar som jag gör? Jag visste ju nog vad filmen handlar om, men antog att eftersom det är en komedi, är det så överdrivet att det blir roligt. Svenskarna brukar ju vara bra på sådana filmer. Det är hemskt att se hur någon mår så illa och själv utsätter sig för det. Jag kan heller inte förstå att någon skulle kunna acceptera sin äkta makes otrohet sådär bara.

Kanske min reaktion är just det som man är ute efter? Att väcka känslor? Jag vet ju att det bara är en film, men ändå. Kan tyvärr inte rekommendera den för någon.

(bilden lånad)